Erik Andersson (Prins)

Född 1832-06-09 i Kråkberg, Mora (W) 1 .
Död 1922-04-12 i Noret, Mora (W) 2 .

Född 1832-06-09 i Kråkberg, Mora (W) 1 .
Levde mellan 1832-06-09 och 1836 i No29, Kråkberg, Mora (W) 1 .
Levde mellan 1837 och 1846 i No26, Kråkberg, Mora (W) 31 .
Levde mellan 1847 och 1856 i No31, Kråkberg, Mora (W) 19 .
Levde mellan 1857 och 1857 i No33, Kråkberg, Mora (W) 32 .
Levde mellan 1857 och 1862 i No17, Noret, Mora (W) 33 .
Levde mellan 1862 och 1872 i No17, Noret, Mora (W) 34 .
Levde mellan 1872 och 1882 i No19, Noret, Mora (W) 35 .
Levde mellan 1882 och 1892 i No20, Noret, Mora (W) 36 .
Levde mellan 1893 och 1899 i No21, Noret, Mora (W) 37 .
Död 1922-04-12 i Noret, Mora (W) 2 .
Soldat Prins Dalregementet; Mora Kompani; Oxbergs Rote mellan 1853 och 1863 38 .
Artiklar i VLT (Vestmanlands läns tidning) av Ander Pers (22 april 1922)
"Prinsen"

I söndags jordades i Mora kyrka kyrkovaktaren Erik Prins, nittio år gammal. Med hänsyn till hans mångåriga och hedrande tjänst såsåm kyrkvaktare skedde jordfästningen under former, som hedrade den avlidnes minne. Det var orgelmusik, sång och tal av prosten under stor tillslutning av församlingen. Här var tillämpning för orden: Död som fattig men jordad som rik. Ty Prinsen, som han kallades så långt tillbaka någon nu levande minnes, hade väl av det jordiska så mycket, att han tog sig fram men aldrig därutöver. Sitt namn fick han, när han blev soldat. Där uppe vid Siljan finnas ju inga soldattorp, utan roten betalade knekten en liten kontant summa. Alla hade ju, förr åtminstone, gård och hem, och blott de fattigare togo värvning såsom knektar. Han var en av dem. Under en kommendering för byggande av en av statsbanorna gjorde han sig illa, så att han fick avsked såsom knekt redan vid omkring trettio års ålder. Sitt granna namn behöll han till döddagar och likaså något av den indeltes goda egenskaper, uppmärksamhet, punktlighet, pålitlighet och ett vårdat uppträdande.

Hans far var kyrkvaktare före honom, och så fick sonen sysslan, ty skadan vid järnvägsbygget generade icke mycket. Prinsen var en bra kyrkvaktare, visserligen den lägste i det lokala kleresiet, men även en sådan roll kan göras mer eller mindre väl. Prosten Borg var väl hans överste husbonde mesta tiden, och Borg var en god, blid och fin man, som det måste ha varit ett nöje att betjäna. Och Prinsen gjorde sitt bästa. Väl fick han inte gå med håven eller bära fram kommunionskärlen--det gjorde kyrkovärdarna Rombo Anders och Grudd Erik med tillbörligt dekorum-men Prinsen fick göra mycket annat.

Han såg bra ut men visste inte om det. Han var inte dum men lade sig aldrig i vad som icke angick honom, och han reflekterade nog icke heller så djupt. Han var kort och snabb i orden, vanligen den tyste tjänaren, som gjorde sin skyldig het och därmed jämnt. Lönen var nog knapp. En kappe säd för vart matlag i socknen. Och kyrkvaktaren fick hämta säden själv. Detta gjorde han sig dock inte tid med, ty han var en flitig man, utan det blev hustruns göra. Hon fick gå dagar och veckor för att få ihop de fattiga kapparna havre, ty det fanns just ingen annan säd i gårdarna än vithavre. Folket ville ju gärna språka och uppehålla hennes tid, men på sina håll gick det långsamt nog att ro fram med sädeskappen, även om inte så många gjorde som Pilt Olle i Vinäs, som förklarade, att han inte gick i kyrkan, så att han aldrig besvärade spögubben och därför icke behövde betala något. Gumman födde sig emellertid under denna primitiva skatteuppbörd, och det var ju en god sak.

Sist jag träffade Prinsen var i värmekammaren invid sakristian. Det var vinter, och han vilade sig på en björn hud, som han lagt ihop på en bänk. Björnhuden kände jag igen lika väl som Prinsen. Den hade i många Herrans år varit altarmatta om vintrarna och om sommaren hängt bakom dörren till vapenhuset. Nu var fällen lika skröplig som gubben själv, trots att båda en gång varit praktexemplar var i sitt slag. Björnhuden var den bästa av fjorton sådana, som togos av lika många björnar på en dag i det beryktade storskallet över Mora, Sollerö, Älvdalens och Venjans skogar, som hölls 1857, om jag ej minns fel. (22 april 1922)